fanny jarl

Slutade runt 1 och pluggade i skolan till kanske sex med Tu, Klara och Kalle. Kom hem och stekte en hamburgare och har legat i badet och kollat på skittv. Det jag egentligen ville skriva om var det som vi snackade om idag när vi egentligen skulle plugga, vi började tänka tillbaka till tiden på Lindöskolan och Funkaboskolan.

 

Ljuva mellanstadiet och ljuva högstadiet. Åren då man börjar fatta vem man är och är så otroligt tacksam för vilka jag fick gå igenom allt det med. Fattade inte riktigt hur värdefullt det var innan, men att ha så otroligt bra vänner, (speciellt så jävligt fantastiska killkompisar som jag tror är otroligt viktigt. Det är liksom en annan grej med killar och det hade inte varit lika lätt utan dem) genom halva min uppväxt. Jag går verkligen way back med de här, vi snackar lågstadiedisco, kurragömma med dunk, ryska posten och minns hur kul det var när alla kom i puberteten. När vi tjejer gick tillsammans nervösa in på sex och samlevnadssamtal med skolsyster och killarna kunde inte prata utan att det sprack. Jag kan öppna mig för dem, säga nästan vad som helst, och det finns kanske ingenting som skulle få mig att skämmas framför dem. Dem har ju liksom redan sett alla sidor utav mig. 

 

 

Det bästa är att jag har dem än idag, även fast jag hade velat ha mer tid för att träffa de på andra skolor, men måste säga fan vad starkt band jag har till dem ändå. Jag menar vi snackar lågstadiet. Kommer inte ihåg det själv, men tydligen hade Ebba sprungit fram till mig redan första dagen jag kom till Kalmar i ettan. Även de nya som vi från Lindö träffade på högstadiet betyder mer än vad jag tror att de tror. Jag har skrattat med dem, gråtit med dem, bråkat med dem och växt med dem. Jag ser själv hur jävla oorginellt skrivet det här är men det är fan precis såhär jag känner, jag älskar ju dem. De betyder världen för mig.

 

 

 

Tycker det här är så sjukt intressant och lite tråkigt. Har sagt det förr, jag önskar verkligen att jag levde tidigare, iallafall på tiden innan mobiltelefoner. Orkar inte se telefonskärmar istället för ansikten vart jag än går och orkar inte komma på mig själv med att ha använt upp hela batteritiden innan dagen är slut. 

Min största förebild är min bästa vän, min storasyster, Julia. När jag var liten trodde jag seriöst att vi var syskon för att våra familjer bodde i samma hus (de hade undervåningen och vi hade övervåningen). Jag har växt upp med henne och lärt mig av henne och har verkligen alltid haft henne där. Det var hon som lärde mig svärord, hon som jag ärvde alla mina Wesc-tröjor av. Det var hon som tränade mig inför Victorialoppen på öland. Vi har så många traditioner och minnen tillsammans. Thailand, Sälen, New York, alla shoppingresor till Stockholm och såklart alla somrar på öland. Varje dag (skojar inte) på sommarlovet (det är typ 100 meter mellan våra sommarstugor) sprang jag ner till henne på morgonen och sedan var vi med varandra till kvällen. Eller så var jag bara där för att läsa hennes tusen Julia-tidningar när hon gjorde något annat.

 

Min personlighet, min klädstil, min humor och mina ambitioner kommer ifrån henne, eftersom jag alltid har sett upp till henne så sjukt mycket. Missförstå mig inte, jag har alltid varit mig själv, men hennes värderingar har liksom format mina. Hon är fan bäst. Det är henne jag vänder mig till om allt, problem med skolan, packlista till festival, hjälp med ekonomin, shoppingråd, och killproblem. Jag är bara så jävla tacksam att hon ens ville vara med mig när jag var typ 9 och hon var 13, och att jag idag får komma till hennes lägenhet lite när jag känner för det. Alla borde ha någon som henne, dessutom nice att jag får så mycket kläder av henne som hon inte vill ha längre.

 

 

Det värsta som finns är folk som klagar utan att göra något åt det. De som tjatar om något de vill ha utan att skaffa sig det. Det gäller bara att förstå att man kan få vad man vill, om vi snackar materiellt, man måste bara kämpa lite för det. Vafan vill du ha en fin bil - jobba lite mer istället för att gnälla. Vill du bli sångerska -  ja men satsa då. Du har ju förutsättningarna till att bli vad fan du vill så slösa inte det på ett bekvämt liv. Hellre krossade drömmar så att man kan gå vidare och skaffa nya, än att ta ett bekvämt jobb och undra vad som hade hänt om man hade vågat eller orkat försöka.

 

Och om man vill ha lycka och kärlek och allt det där ja då är det bara att bestämma sig. "Det funkar inte så" Jo det tycker jag att det gör. Man bestämmer sig hur man ska se på saker och ting och man bestämmer sig för att se kärlek i vardagen runt om kring sig även om det så är typ ens katt. En kattkvinna är liksom inte sorglig förrän hon själv tycker att hon har det sorgligt.

 

Jag blev så inspirerad av att prata framtidsplaner med Isak och hans grabbs. De har så sjukt mycket drömmar och idéer vilket fick mig taggad till att lägga mer tid på saker som jag brinner för, och även taggad på att prestera i skolan. Isak berättade om sitt jobb också på en av Oslos finaste nattklubbar och det bara kryper i benen på mig för JAG VILL OCKSÅ. Blev så sugen på att också flytta upp efter studenten och tjäna pengar, även för att det verkade så jävla soft att bo tillsammans med kompisar. Det skadar ju inte heller att det är en så sjukt fint här.

 

 

 De enda två bilderna från idag, precis innan skolan och påväg hem från skolan. När jag såg dem slog det mig hur mycket tid vi egentligen spenderar i skolan, det är liksom en tredjedel av dagen! Plötsligt vaknade jag typ till och blev sjukt jävla tacksam för hur kul jag har det om dagarna trots att jag som sagt är i skolan!

 

Jag är tacksam för min klass, mina älskade vänner (tur att de är asroliga också). Dessutom var svenska lektionen idag som otroligt mysig med vår roliga men kloka svenskalärare som är lite speciell. Tack mattanterna för gratis mat, god mat. Soffan i kåren där vi kollar serier. Bästa måste ändå vara våra sektioner som alltid har mycket (mest fester men ändå) i planeringen. Något som jag däremot tar för givet är att jag ens får gå i skolan, och att jag dessutom får betalt för det. I vissa länder har en (stor) del inte ens råd med att börja förskolan. Därför kan jag inte sluta störa mig på folk som säger att de hatar skolan, visst det kan vara jobbigt ibland, och då menar jag jävligt jobbigt, men man hatar inte skolan.

En sak jag stör mig på och som jag snackar mycket med mina vänner om är det här med att det är killar som ska ta kontakt med tjejer? Det måste ha varit en väldigt feg brud som kommit på det och lagt över allt det jobbiga på det manliga könet. Dem är ju säkert precis lika rädda för att bli nobbade som vi. Och vi kan inte förvänta oss att de ska fatta att vi är intresserade genom att bara stå där?

 

Det finns så mycket i livet som vi går miste om för att vi inte vågar, så jävla ovärt. Testa att att ta första steget du själv nästa gång, vad är det värsta som kan hända? Att han inte är intresserad? Då kan jag ta och avslöja att alla i världen kan inte vara intresserade av just dig och du råkade bara träffa en av dem. Skitsamma du är snygg och allt sånt ändå, om du inte är så jävla rädd för att bli dissad så kommer du ha så sjukt mycket roligare helt enkelt. Och vem tycker inte att det är kul att ha roligt???

 

 

 

 

 

Har ni tänkt på hur gutt det är att älska någon? Oavsett om det är mamma, pappa, syskon, kompis, pojkvän eller katten. Att ärligt kunna säga att man älskar någon även att man kan störa sig på dem ibland och även att man kanske inte träffas hela tiden. Det är bara så sjukt gutt att ha någon som man kan vara sig själv till hundra med, t.ex Matilda.

 

 

 

Ibland undrar jag ändå om man vad född vid fel tid. Om det ändå var snäppet bättre förr. Typ på 50-talet. Då kunde man iallafall inte sitta bakom en datorskärm och skriva med någon som sedan inte ens hälsar när man ses i verkligheten, följt av ett sms 20 min senare (30 min skadar inte, man vill ju inte verka för "på") där det står något i stil med "Oj jag såg inte att det var du". Lägg av bara. Jag kan iallafall inte tänka mig att de höll på sådär. De visade inte intresse för varandra genom att gilla en bild på instagram, eller genom att skicka ett hjärta i godnatt-smset.

 

Samtidigt känns det som att på den tiden kunde man inte vara känd för att man var känd, utan för att man hade talang på riktigt. Och så såg inte deras shorts ut som trosor. Och så hade de riktigt snygga bilar. Samtidigt finns det inte någon som kan säga vilken tid då det är mest nice att vara ung. Man hade ju inte kommit lika långt i utvecklingen och man hade inte lika mycket prylar då. Men enligt mig är prylar bara en distraktion, om man tänker på vad som spelar roll egentlingen. Jag säger inte att jag själv inte är materialistisk, jag blev liksom sur när pappa tänkte ta bort några tv-kanaler från min parabol som jag knappt använder. Grejen är bara att nu när vi har så mycket så vill vi bara ha mer, och så länge man vill ha mer så kommer man ju aldrig bli nöja sig.