Tack

Så mycket känslor i den här bilden. Snart är min fina klass lika mycket för mig som min högstadieklass, inte mycket. Men jag vill tacka för allt ändå. Tack för pressen, pushet och hjälpen med plugget i och utanför klassrummet. Tack för att ingen suckade (högt) när jag ställde alla mina många frågor. Tack för alla vänner jag har fått för livet. Tack för att min gymnasietid var allt jag hade kunnat önska fast ännu mer. För alla jävla skratt och tårar och fester och fysikprov och sena kvällar på resurscentrum och torra bullar på kårmötet och den nervösa sökningen till BH-sektionen i ettan och cheertruppens hårda slit och många frågor och tack för maten, god och gratis, tack mina lärare, de som genuint brytt sig om mitt betyg och även de pushat mig när allt inte är felfritt, tack er som även gett mig beröm och taggat mig på ett personligt sätt. Tack Lars Kaggskolan och alla människor i den för den har gett mig tre år av glödande livsglädje.
 
 

De extraordinära

Har tänkt på en sak. Alla människor där ute som har blivit något, så kallat, extraordinärt - t.ex. president, påve, första mannen på månen, nobellpristagare, Johnny Depps fru osv. Alla dessa som har blivit något liknande har någon gång för ett gäng år sedan satt detta som mål och sett det framför sig. Och varenda en måste ha mötts av respons som tyder på att de är helt dumma i huvudet. "Du kan ju inte bli president".Nähä om inte jag kan det, vem fan kan bli det då? Vi alla föds ju som tomma blad, och det finns bara en sak som hindrar oss (kanske lite svårt att bli påve om man är buddhist dock) från att bli sådär extraordinär. Det är att låta andras nedvärderande röster stå i vägen för vårat mål.
 
Jag skulle aldrig heller tro på en kille som gick fram till mig och sa att han en dag skulle leda mitt land, men någon kommer ju göra det. Jag menar, eftersom vi alla börjar från 0 så skulle det lika gärna kunna vara han. Och folk lyckas ju, vissa blir ju sådär extraordinära. Men det extraordinära med dem är egentligen ganska simpelt - att de var så dumma i huvudet så att de inte slutade tro på att de kunde uppnå precis vad de ville. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hemlig kärlek och obesvarad kärlek

Ett önskeinlägg: Kan inte du skriva ett inlägg om kärlek? Från anonym
Detta inlägg är även för dig som diggar tjejer såklart, men orkade inte köra på han/hon och är inget fan av 'hen'.
 
Det är alldeles för vanligt med hemlig kärlek. Det kryllar av rackare som har lyckats bli kära men inte utnyttjar det. Tycker du om någon - säg det. Kanske väntar du på hans bekräftelse, men kanske väntar även han på din, och då slösar ni bara tid. Kanske är det pinsamt att tycka om denna person, och det skulle bli ännu mer pinsamt om dina känslor vore obesvarade. Eller så kanske du får mixade signaler, och du ursäktar dina känslor genom att säga saker som 'Meh, jag var full när jag sa det' eller 'Jag vill änd bara ligga med honom'. Men faktum är att du fortfarande tänkte å honom när du var full och om du bara vill ha en kk hade du kunnat välja någon annan. Inse att det är något med denna person som tilltalar dig, och det är ett misstag att nedvärdera det. Det är ett misstag att låta det rinna ut i sanden för att ditt ego inte är tillräckligt bekräftat. Visa lite respekt för kärleken, tack. Den växer inte på träd.
 
 
 
Som sagt, berätta hur du känner, om det inte är för tidigt. Det du har att förlora är hoppet som försvinner om du blir avvisad, men det är ju precis som att sitta och stirra på en triss utan att skrapa för att du är rädd att det inte ska vara någon vinst på den. Förutom det är det enda du har att förlora din stolthet, och det enda den gör just nu är att hålla dig tillbaka.
 
I bästa fall är även han intresserad av dig, i värsta fall är han inte det. Men även när du blivit avvisad måste du komma ihåg att du aldrig aldrig någonsin ska skämmas över att tycka om någon, vara kär i någon. Att hamna i den transen är en gåva som inte alla får. Det är något fantastiskt och åtråvärt OAVSETT vem det handlar om och OAVSETT om den är besvarad eller ej. Du ska aldrig någonsin skämmas över att vara den som känner mer. Den som bryr sig mer. Det visar bara på vilken kärleksfull person du är. Det är passion - och passion övervinner stolthet. När du då hittar en likadan, då jävlar snackar vi. Det kan inte finnas något i hela världen som slår det. Skäms aldrig över att vara den passionerade.
 
Sen är det klart att du fortarande är ledsen över det. Behöver du gråta, släpp ut det. Ljug inte för dig själv för att få det att verka som du inte blev sårad. Ju tidigare du accepterar verkligheten desto snabbare kommer du komma över det. Men kom ihåg en sak - denna person har förlorat någon som var villig att ge den kärlek, du har förlorat någon som inte ville ge dig någonting. Du har alltså inte förlorat något märkvärdigt.
 
Sen är det kanske just denna delen som gör mest ont. Att veta att den personen man vill ha inte tänker på dig när han somnar, och allt du vill göra är att somna med honom. Vara nära honom. Och när han väl är i samma rum så kan du inte koncentrera dig på något annat än hur dina armar är placerade eller hur ditt hår ligger. Och allt han säger är bra och allt han har på sig är fint. En riktigt go kram hade räckt att leva på i en vecka. Bara en kram liksom. Eller så träffas ni redan och har sex men allt du vill är att han ska tycka om dig på riktigt. Men det kommer inte hända, för han vill inte ha dig. Inse det. Ännu viktigare, men kanske lite svårare, är det att inse att detta inte innebär att det är något fel på dig. Acceptera att det är möjligt att vara oönskad av någon men fortfarande vara helt jävla fantastisk. Alla i hela världen kan ju inte vara kär i dig ändå liksom. När du kommer till detta stadie så är det helt plötsligt så jävla lätt att gå vidare. Snart kan man till och med inse att det är rättvist, för denna kille är ju också värd att vara med någon som han vill vara med. Han är också värd kärlek, och om han inte kan få det med dig så ska inte din vilja hindra honom från att hitta den personen som får honom att känna på samma sätt som du känner för honom. Och ja det gör ont, men det är rätt. 
 
 
 
 
 
Däremot är det faktum att du har lyckats känna kärlek och dessa starka känslor fortfarande värt något. Släpp för fan inte taget om dem med nästa person för att det gjorde ont med han den förra. För med rätt person är dem känslorna till din fördel, och tro mig det är så jävla värt det. Det är bättre att känna smärta än inget alls. Älska alltid framför att inte älska och älska vem fan du vill. Kärlek är bäst, känslor är bäst och passion är bäst i alla lägen OAVSETT hur ont det kan göra. Om du förminskar eller håller inne dina känslor så vet du inte vad du kanske går miste om. Då sitter du där med din triss igen. Skrapa den för helvete, och släng den om den ej ger någon vinst. Kanske gömmer sig högsta priset där bakom, och då kommer vi till vad som kallas för lycklig kärlek. Det kan jag skriva om nästa gång.

Låtsasfeminismen har tagit över

Ett ämne som ständigt diskuteras i dagens samhälle är feminismen. Vi drunknar i rubriker som ”Tjejer, sluta raka er under armarna!” och ”Feminismen har gått för långt!” följt av ”Feminismen kan inte gå för långt!” Det alla verkar missa är att dessa fall inte ens har med feminismen, tron om att män och kvinnor är lika mycket värda, att göra. Istället har det utvecklats till ett okontrollerat tjafs mellan kvinnor som har problem med mannen och män som gillar att provocera. Låt oss kalla det för låtsasfeminismen. Denna låtsasfeminism har tagit över och därmed behöver vi en ny benämning på vad feminism egentligen är, och det behöver ske nu.

 

Detta är ytterst nödvändigt då feminismen har förlorat sin innerbörd. Majoriteten av de som offentligt uttalar sig som feminister är i själva verket bara arga på män. Detta är förståeligt med tanke på många fall då kvinnor har blivit könsdiskriminerade. De känner sig nedtryckta och vill komma med en motståndskraft för att trycka tillbaka mot männen genom att påstå saker som att ”alla män är potentiella våldtäktsmän” till exempel. Problemet är att det här inte är feminism och att detta agerande aldrig kommer leda till ett jämställt samhälle. Det har istället lett till att den som innerligt tror på lika värde mellan man och kvinna inte vill uttala sig som feminist och förknippas med dessa galna och manshatande låtsasfeminister. För att bryta denna onda cirkel så måste feminismen först få tillbaka sin innerbörd och ett termbyte med en tydlig definition för vad ideologin egentligen är skulle åstadkomma detta. 

 

Dessutom är ”feminism” en väldigt könsladdad och ologisk benämning som gör det svårt för män att relatera till ideologin. Om vi då tillägger att de flesta frågor som tas upp av dessa låtsasfeminister, som jag tidigare förklarade, är riktade mot män så är det inte speciellt konstigt att de får ett dåligt intryck av vad de tror feminismen är. Därmed är det inte många från det manliga könet som blir tillräckligt insatta i ämnet för att förstå att feminism är något nödvändigt och går istället mot denna ideologi. Ett namnbyte med tydlig innerbörd skulle väcka intresse hos politiskt insatta män, som gärna dessutom är förebilder för den manliga befolkningen, och därmed skulle feminismen nå en högre status hos även männen.

 

Problemet ligger däremot inte endast i ordet. Om vi idag hade haft en könsneutral benämning på feminismen så hade vi fortfarande varit behövande av en förändring. Då diskussioner kring något så irrelevant som kvinnligt kroppshår läggs fram av låtsasfeministerna så prioriteras den riktiga feminismen lägre än vad den förtjänar. Detta har resulterat i att denna ideologi, som är otroligt viktig i vårt samhälle, har en låg status bland vår befolkning. Ett tydligt exempel på det här är att Fi, Sveriges feministiska politiska parti, inte ens kom in i riksdagen i riksdagsvalet 2014. För att feminismen ska få en högre status så måste dess allvarliga frågor som rör jämställdheten uppmärksammas. Ett termbyte på en rörelse som har sitt ursprung redan på 1700-talet skulle väcka uppmärksamhet så att det räcker och blir över för att hela landet, en gång för alla, ska lära sig vad feminism egentligen är och därmed se det som en betydelsefull fråga.

 

Däremot kan det tyckas att ett termbyte skulle leda till en förvirring i skillnaden mellan ”gamla” och ”nya” feminismen. Som svar till det kan jag säga att förvirringen inte kan bli större än vad den är idag. I skrivandes stund diskuterar jag ämnet med min bror som uttalar: ”Jämställdhet är livsviktigt men ordet feminism äcklar mig”. Detta exempel borde vara tydligt nog för att förklara hur viktigt det är med en omedelbar förändring.

 

Så nej, feminismen kan inte gå för långt. Däremot kan låtsasfeminismen gå för långt och faktum är att den har gjort det för länge sedan. Feminism handlar inte om var kvinnan rakar sig. Feminism handlar om att inte låta könet styra eller begränsa de ekonomiska, sociala och politiska rättigheterna som varje människa har rätt till. Mannen är inte den enda boven i vårt ännu icke jämställda samhälle och de förtrycka kvinnornas offensiva motståndskraft gör inget annat än att förvärra situationen. Vi behöver en förändring och feminismen behöver få tillbaka sitt syfte och därmed den status som ideologin förtjänar. Byt benämning på feminismen och ett positivt resultat är garanterat inom snar framtid.

 

 

 


RYKTEN

Ska va lite hatisk nu. Eller rättare sagt arg. Jag förstår om en kille, som dessutom har brist på empati, kallar tjejer för vidriga saker som lösa eller slampiga osv. De kommer liksom aldrig förstå ändå. Men jag blir så jävla arg när tjejer gör det för vi om några vet ju hur hur det känns. Tjejer som antingen sprider påhittade saker, eller hetsar runt och berättar för alla när de har hört något saftigt om någon annan brud, gör mig arg. Jag har övat på att varje gång tänka "Det behöver inte ens vara sant" när jag hör sånt skvaller. Och om det nu är sant så mår denna person säkert redan jättedåligt över det som hänt. Och om personen inte mår dåligt över det så låt det bara vara ändå. Låt henne leva sitt liv, man behöver faktiskt inte berätta det för fler hur saftigt det än är för den enda anledningen till att ni är sugna på att sprida det är för att ni innerst inne vet att det är det sista som denna tjejen vill. Ni vet att denna tjejen ligger hemma med ångest och ber till Gud att inga får reda på det.
 
Tjejer som sprider rykten tycker synd om sig själv och vill att någon annan också ska göra det. Tjejer som sprider saftiga hemligheter tänker inte på att det kanske är påhitt kommer från någon osäker skitunge som jag nämnde i förra meningen. Du vet kanske inte hur det känns att höra att man har haft sex med en person när man fortfarande är oskuld, eller att höra att man är slampig när man egentligen bara var kär. Men du förstår säkert hur jävla ont det skulle göra om det handlade om dig själv. Jag har lärt mig att skratta när jag hör påhittade saker om mig själv och jag vet om att det viktigaste är att veta själv vad som är sant. Jag hör sånt skit om andra, inte ofta men ibland, och tycker så fruktasnvärt synd om dessa tjejer. Men jag tycker ännu mer synd om de som sprider skiten för det betyder att de behöver få killar att tycka illa om dessa "slampor" eftersom de själva inte får någon uppmärksamhet.  Låt det va, förhoppningsvis har du roligare saker att prata om med dina vänner.
 
 
Syftet med det här inlägget var dels för att få de som snackar att tänka till, men folk kommer alltid att snacka, så ville helst nå ut till de som det går rykten om och få er att förstå att det inte är värt att vara ledsen över något som egentligen inte rör dig. Nu ska jag äta lasagne.
 

Suddig kärlek

 
 
Älskar denna bilden. Det där är precis sådan kärlek som jag vill ha sen, en sån kärlek som är i rörelse liksom. De har inte suttit still vid det där fina middagsbordet hela kvällen utan han har dansat så att han är svettig och hon har tittat på och skrattat och skämts lite och nu kommer han fram till henne, ger henne en kyss och bjuder upp henne. Jag vill inte ha det där säkra och förgivettagande. Jag vill ha den kärleken som aldrig står still så att man aldrig riktigt hinner vänja sig och tröttna på var man står. Och den kan gärna vara lite suddig, för jag tror att om man aldrig vänjer sig vid hur mycket man älskar någon så kommer man känna sig nykär i hela sitt liv. Mycket begärt jag vet, jag säger bara att det är sådan kärlek som jag vill ha.

Storstäder

Som jag har skrivit om många gånger så älskar jag storstäder. Blir helt varm i hjärtat när jag ser bilder på sånna här gator och höga byggnader. Vill till den miljön nuuu. Vill gå på stan själv och möta tusentals människor utan att stöta på en enda som jag redan känner. Vill köpa kläder och gå på museum, caféer, restauranger och torg. Parker, hamnar och tunnelbanan. Saknar allt det där.
 
 
 

Skäms inte över att vara girig

Jag tycker inte att man ska skämmas över att vara girig. Jag är supergirig. Jag vill alltid göra nya saker. Jag ska inte åka på festival eller på en resa, jag ska åka på båda. Och det ska inte bara vara en festival, eller bara en resa, utan flera, det ska vara allt. Jag vill inte missa något och jag vill åka överallt. Jag kan liksom inte tänka "Men nu fick jag åka dit, då ska jag vara nöjd med det och spara mina pengar". Nej varför ska jag göra det när jag kan ha sådär sjukt kul igen någon annan stans. Det finns inget bättre. Visst har jag inte råd med mycket kläder när jag väl är hemma i kalmar, men känner inte att det ens kan jämföras med reslyckan.
 
 
Jag vill ha en sjukt kul gymnasietid samtidigt som att jag vill gå ut med killer grades. Jag sökte till för många sektioner när jag började i gymnasiet för att jag ville vara en del av dem, och det är jag så glad över idag. Jag testade rugbyn, men när det inte var min grej så var jag med och startade cheerleadingen till rugbyn istället. Det är inget negativt att sträva, och man kan visst få allt man vill, bara man gör något åt det. Jag skulle inte klara av att sitta tyst och tänka något annat än just det. Nu menar jag inte att man ska ta det andra har, inte alls, man hittar sina egna lyckopiller.
 
Jag vill vara au pair samtidigt som jag vill flytta till Australien, samtidigt som jag vill plugga i NY och samtidigt som jag vill jobba i London eller Norge. Jag vill bli superframgångsrik i framtiden samtidigt som att jag vill ha ett chill jobb som jag kan sköta från hela världen. Jag vill ha en fit kropp samtidigt som att jag vill äta asgod mat och godis och chips osv, men det dilemmat har jag inte riktigt löst än. Jag vill bo i en lägenhet i en storstad som luktar bensin samtidigt som att jag vill bo vid havet och stranden samtidigt som jag vill bo på en bondgård med världens största trädgård med alla sorters blommor. Jag vill ha en man som är asrolig och jag vill ha barn. Alla vill ju mycket, men alla kan inte erkänna det. Det är viktigt att vilja mycket, att känna att man förtjänar det, och det är helt underbart att få leva precis som man vill, för så länge jag är ung så kommer jag aldrig nöja mig. Så var inte rädd för att drömma stort, var inte rädd för att kämpa och lova att inte sluta förrän du är nöjd. Skäms inte över att vara girig, det är ditt liv liksom.
 
 
 
 
 
 

Scrollar

 
Kvällsscrollar lite på the classy issue, och vissa bilder stannar man upp och slutar scrolla för, men jag vet inte varför???Nästan alla bilder är ju snygga, men det är vissa som får mig att vilja kolla lite längre.
Jag inspireras av just dessa bilder men jag vet helt enkelt inte varför just jag fastnar för just dem.
 
 
 
Den sista bilden har jag sett ganska många gånger, tycker att den är så bra.
De är påväg hem från något fancy, typ nykära.
Är helt säker på att hon har klackar och en snygg klänning som är svår att få tag på.
Man får en känsla av att man vill va dem. Den får även mig, som verkligen inte är förhållandetypen, att vilja ha någon som kysser mig i håret sådär beskyddande och ja, man ser ju hur jävla nöjd hon är också. Superfina.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Stuglove

Kom nyss hem från jobbet. Fan vad kul det är. Jag trivs så bra med personalen och bäst av allt är att tiden går snabbt. Satte på spellistan som vi har gjort inför ayia napa och fick en såndär lyckovåg genom kroppen. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, men det är som att en våg med energi går från, antingen knäna eller magen (olika för varje gång), upp till halsen. Försöker inte låta klok eller djup, men jag känner den verkligen. Tror det var en effekt av låten jag satte på blandat med värmen och lukten från vägen hem från jobbet, aka den vägen jag gått hundra miljoner gånger när jag var barn från stranden till stugan.
 
Och att mina föräldrar är här nu + resten av släkten gör det bara guld värt. Ikväll ska jag ha picknick med Julia, min "syster", på antingen allvaret eller stenarna vid stranden som vi verkligen alltid gjorde innan. Från min första sommar har vi alltid umgåtts hela våra sommarlov eftersom vi har stuga 20 m ifrån varandra och ikväll blir det reunion. Vet inte om det här bara blev ett tjatigt inlägg om hur mycket jag gillar att vara i stugan vilket ni kanske inte dör för att läsa om men nu vet ni hur jag känner när jag skriver här på bloggen att jag ska åka hit.
 
 

Att vara kvinna

Måste erkänna att ibland hatar jag att vara tjej. Det känns mer komplicerat, mer invecklat. Ibland känner man sig nedtryckt och ibland känner man sig så jävla liten. Som om man inte kan ta hand om sig själv liksom, att man måste vara försiktig för att "man är ju tjej". Men just nu känns det bara najs. Känner mig kvinnlig, fri och fin. Alla borde göra det för kvinnan är en så fin sak.
 
 
 
 

Fri

 
 
Scrollade på tumblr och denna bilden fick mig att stanna. Blev så geniunt avundsjuk på den här tjejen. Vet inte vad hon gör men hon ser ut att ha en asnice kväll och det ser lagom varmt ut och husen är så fina och jag vill också ha en sån där tygbit att fladdra med. Friaste bilden idag.

Ungdomen

 
Jag har börjat tänka mer och mer på framtiden nu och för första gången är jag inte rädd. Jag känner ingen tidspress för att börja plugga så snart som möjligt, för det finns tid. Om jag inte får mitt drömjobb innan jag är 40 så är det lugnt, hellre det än att ha pluggat iväg ungdomen och fått sitt drömjobb vid en ålder så pass ung att man har hunnit tröttna på sin vardag när man väl blir 40. Det finns tid, det gör det. Dessutom finns det inte en chans att jag, efter 12 år i skolan där det enda jag hunnit tänka på är betyg, vet vad jag vill plugga till och sedan jobba som när jag är 18 år och tar studenten. Jag vet ju för fan inte ens vad det finns för yrken i världen.
 
Jag tittar på bilderna från turkiet och känner bara länge leve ungdomen. Länge leve resor. Länge leve att inte veta vad man vill och länge leve att inte nöja sig med ett svenneliv. Jag är inte rädd för att vara naiv, flytta utomlands och kanske misslyckas, för det finns alltid tid till att fixa allt igen.

Människor

Jag älskar självsäkra människor, de är så mycket roligare att vara omkring. Tu sa idag att hon kände sig fab när hon hade joggingskor och tights, jag ba visst. De som seriöst kan säga "fan vad snygg jag är" och de som inte stör sig på att höra någon annan säga det för att de också är nöjda med sig själva. Att tro att man är någon sägs ju vara fel men egentligen är det ju sant. Varför skulle man inte vara speciell liksom det låter ju skitkonstigt? Och det här med att de flesta tjejer har som tendens att säga nej istället för tack när de får en komplimang. Åååh jobbiga, säg tack du e ju asbäst. Om alla tjejer kunde bli lite mer självsäkra så kanske vi skulle slippa mer skitsnack och falskhet. Är så jävla glad att jag inte har de sakerna omkring mig i vardagen iallafall!! 
 
 
 

Samma värld?

 
Det är sjukt hur stor skillnad det kan vara på då och nu, och hur stor skillnad det kan vara nu mellan här och där. Förr betydde tatuering = brottsling och kläder som då ansågs provokativa anses idag vara ganska påklätt, samtidigt som att de kläder som flesta svenska tjejer bär på somrarna skulle vara så provocerande att man skulle bli plockad på gatan i vissa delar av samma värld. På 1700-talet fick kvinnor i Sverige inte publicera litteratur eller dikta men idag kan det anses bögigt av en kille att skriva poesi. 
 
Gulligt här kan vara att bli tillsammans offentligt på facebook och gulligt där kan vara att spela trumpet vid stenstatyer för kvinnan man är kär i. Svält där kan betyda att man inte har mat för dagen och svält här kan betyda ätstörningar motiverade av näthets såsom "#thinspo". Varför hata sin kropp så mycket liksom? När Marilyn Monroe var inne (typ hela hennes livstid) så hade hon idealkvinnans kropp, fast att hon hade ansetts som mullig eller tjock i vårt samhälle idag. Ibland har jag svårt att förstå att allt det här faktiskt är samma värld.

Tänker

 
Ibland kan jag bara tänka på hur fett det hade varit om någon av de varelser som inte finns faktiskt fanns. Önskar det so bad :( Känns ju ganska omöjligt med tanke på det vi har lärt oss om genetik i biologin men vad är det som säger att sjöjungfrur inte skulle finnas egentligen? Det finns ju redan hur konstiga saker som helst på jorden, t.ex. knark och navelsträngar och schizofreni men ingen tänker på att det är konstigt eftersom vi är vana vid det.

Det goda i livet

 
Något som jag verkligen stör mig på är när folk tror att de kan bestämma vilka saker som är goda i livet. "Pengar är inte viktigt" nehej men jag kan tycka att det är nice att hitta på saker och då behöver man ofta pengar. Visst kan det vara ungt och dumt att säga att fest, resor och musik gör mig lycklig men det gör det. Mat och sex. Träning och storstäder. Allt det där är gott i livet även att det säkert finns viktigare saker att tänka på, jag tänker iallafall leva på det här medans jag faktiskt är ung och inte behöver tänka på hyran. Dessutom kan många tycka att jag inte ens vet vad kärlek är i denna åldern, men den kärlek jag upplever är iallafall det goda i mitt liv.

Meningen med livet

Jag har blivit ganska säker på vad meningen med livet är nu. Det måste vara att ha kompisar. Tänk er en jävligt tung dag i skolan typ, och så tänker ni er den utan kompisar. Fy helvete. Jag älskar mina kompisar så det gör ont och jag känner mig så jävla hemma med dem. Därmed gråter jag en hel del också med tanke på att jag inte kommer kunna vara med alla dem varje dag i hela mitt liv. De är så bäst så jag dör och jag är så jävla tacksam över att det just är äkta vänskap, vilket man kanske tar förgivet men det är nog ändå ganska sällsynt. 
 
 
 
Det roliga är att de är så olika och jag älskar dem för så sjukt olika saker. Jag älskar att Klara ser vänner som så värdefulla då det inte är en snack om saken om man ringer henne och är ledsen, då kommer hon bara. Och så alla hennes personliga presenter på födelsedagar. Jag älskar hennes diadem. Jag älskar att Maria ser livet som en stor najs buffé och berättar om händelser eller planer med hela kroppen och ansiktsuttryck som om de vore delikatesser på hennes meny. Vi har gått igenom så sjukt mycket och hon är liksom min vardag.
 
 
 
 
Jag älskar att jag inte kan komma på något i hela världen som jag inte skulle kunna prata om med Tu. Alltså inte något. Älskar även att hon är så peppande när det gäller allt, hon får mig typ att känna mig som Beyoncé varje dag och vi har så jävla kul ihop. Jag älskar Ebba för att hon bryr sig. Hon bryr sig om andra, om miljön och om vad som är rätt och fel. Jag känner mig så satans trygg med henne. Jag vet liksom att det alltid är vi. JAg älskar hennes humor.
 
 
Jag älskar Sedina för att hon inte tar någon skit och är så säker på hennes principer och aldrig skulle falla för grupptryck. Och när hon tycker något är roligt då är det jävligt roligt och det ser ut som att hon ska kvävas av sitt efget skratt. Jag älskar Toves glädje"woho"s när hon har något nytt och berätta och att hon alltid försöker para ihop oss med hennes äldre rugbykillar. Hon är nog den mest positiva jag känner och jag älskar henne för det. Det är henne man berättar saker som man känner sig dum för hon dömer aldrig.
 
 
Jag älskar Alva för att hon är så orädd och inte ser några hinder i framtiden och att det alltid blir äventyr med henne. Att hennes mest använda fraser är "Varför inte det blir kul?" och "Det löser sig".  Jag älskar Irma för att hon är så jävla skön. Hon kunde inte bry sig mindre om vad andra tycker och kan skriva på twitter att hon är kåt. Hon är så jävla avslappnad och har sån vidrig humor och jag avgudar henne för det. Jag älskar Matilda för att vi kan sitta och sjunga fult och aldrig sluta tycka att det är askul. Jag kan öppna upp för henne och man känner sig liksom uppskattad av henne. Jag har haft så sjukt kul med henne men när jag tänker efter så är det oftast när vi bara ligger i soffan.
 
 
Jag älskar Annika så att jag nästan börjar gråta. Hon bryr sig så jävla mycket om hennes vänner och vi är så satans lika. Hon har bäst humor och bäst medkänsla och tänker inte åka hem från skolgården förrän hon har löst alla mina skitproblem, som jag inte själv orkar tänka på, fast hon egentligen har tusen andra saker att göra. Värsta livsnjutaren också.
 
Oj, det här blev ett långt inlägg, men vafan bästa är dem.

Beautiful people

 
Varför måste ytlighet vara något negativt egentligen? Kan stirra mig blind på skönhet vare sig det är en fin solnedgång eller en jävligt snygg person. Utsidan spelar roll. Varför ska vi hitta på att den inte gör det, även fast utsidan inte väger lika mycket som personligheten så spelar den ändå roll. Hur du ser någon speglar ju vad man känner för personen och jag tror att man bestämmer själv om man ska se dess skönhet eller inte. Citerar en kompis: "Är så kär i honom så därför tycker jag liksom att han är den snyggaste killen i världen" 

En fråga

Ja du. Svaret ligger väl lite i frågan. Varför skulle jag inte göra det jobbigaste möjliga? Varför skulle jag göra ett bekvämt val under den bekvämaste tiden i våra liv. Jag menar just nu bor vi flesta hemma, och de som har flyttat hemifrån får säkert pengar av päronen. Vi behöver inte betala boende eller mat eller anstränga oss det minsta egentligen. (Jobbar gör jag mest för erfarenhet på CV:t) Vi har det så jävla bra just nu, men om vi inte anstränger oss under den tiden så kommer vi inte ha det speciellt bra och chill i framtiden. Det är väl det som driver mig lite, jag kan bara inte inte göra mitt bästa. Det är bara att bita ihop.
 
Så ja, jag trivs med en jobbig linje. Att gå till sängs slut i huvudet av något så nice som kunskap gör mig bara nöjd. Och de sena kvällarna på skolan är inte bara trist, jag sitter ju liksom inte där själv. Vi sitter och filosoferar samt tröttskrattar samt dansar ibland när skolan är stängd och korridoren är tom. Jag kan fan tycka det är kul att räkna ibland. Jag trivs ju föfan asbra kommer jag på nu. Men jag förstår ändå frågan eftersom jag klagar som fan, och jag kommer fortsätta att klaga på att det är jobbigt och överväga ett liv som hemmafru, men om jag inte hade tyckt att det var jobbigt så hade jag undrat varför jag inte försökte hårdare.
 
 
 Pluggtrötthumor är den bästa humorn xD

Tidigare inl‰gg
RSS 2.0