fanny jarl

Jag har blivit ganska säker på vad meningen med livet är nu. Det måste vara att ha kompisar. Tänk er en jävligt tung dag i skolan typ, och så tänker ni er den utan kompisar. Fy helvete. Jag älskar mina kompisar så det gör ont och jag känner mig så jävla hemma med dem. Därmed gråter jag en hel del också med tanke på att jag inte kommer kunna vara med alla dem varje dag i hela mitt liv. De är så bäst så jag dör och jag är så jävla tacksam över att det just är äkta vänskap, vilket man kanske tar förgivet men det är nog ändå ganska sällsynt. 

 

 

Det roliga är att de är så olika och jag älskar dem för så sjukt olika saker. Jag älskar att Klara ser vänner som så värdefulla då det inte är en snack om saken om man ringer henne och är ledsen, då kommer hon bara. Och så alla hennes personliga presenter på födelsedagar. Jag älskar hennes diadem. Jag älskar att Maria ser livet som en stor najs buffé och berättar om händelser eller planer med hela kroppen och ansiktsuttryck som om de vore delikatesser på hennes meny. Vi har gått igenom så sjukt mycket och hon är liksom min vardag.

 

 

Jag älskar att jag inte kan komma på något i hela världen som jag inte skulle kunna prata om med Tu. Alltså inte något. Älskar även att hon är så peppande när det gäller allt, hon får mig typ att känna mig som Beyoncé varje dag och vi har så jävla kul ihop. Jag älskar Ebba för att hon bryr sig. Hon bryr sig om andra, om miljön och om vad som är rätt och fel. Jag känner mig så satans trygg med henne. Jag vet liksom att det alltid är vi. JAg älskar hennes humor.

 

Jag älskar Sedina för att hon inte tar någon skit och är så säker på hennes principer och aldrig skulle falla för grupptryck. Och när hon tycker något är roligt då är det jävligt roligt och det ser ut som att hon ska kvävas av sitt efget skratt. Jag älskar Toves glädje"woho"s när hon har något nytt och berätta och att hon alltid försöker para ihop oss med hennes äldre rugbykillar. Hon är nog den mest positiva jag känner och jag älskar henne för det. Det är henne man berättar saker som man känner sig dum för hon dömer aldrig.

 

Jag älskar Alva för att hon är så orädd och inte ser några hinder i framtiden och att det alltid blir äventyr med henne. Att hennes mest använda fraser är "Varför inte det blir kul?" och "Det löser sig".  Jag älskar Irma för att hon är så jävla skön. Hon kunde inte bry sig mindre om vad andra tycker och kan skriva på twitter att hon är kåt. Hon är så jävla avslappnad och har sån vidrig humor och jag avgudar henne för det. Jag älskar Matilda för att vi kan sitta och sjunga fult och aldrig sluta tycka att det är askul. Jag kan öppna upp för henne och man känner sig liksom uppskattad av henne. Jag har haft så sjukt kul med henne men när jag tänker efter så är det oftast när vi bara ligger i soffan.

 

Jag älskar Annika så att jag nästan börjar gråta. Hon bryr sig så jävla mycket om hennes vänner och vi är så satans lika. Hon har bäst humor och bäst medkänsla och tänker inte åka hem från skolgården förrän hon har löst alla mina skitproblem, som jag inte själv orkar tänka på, fast hon egentligen har tusen andra saker att göra. Värsta livsnjutaren också.

 

Oj, det här blev ett långt inlägg, men vafan bästa är dem.